(To beat the negative mind, to conquer your mind and to find a more peaceful way of existing...)
The removal of guilt is essential. Yet we are not perfect beings, we are all guilty of something in one way or another. Forgiveness and acceptance is therefore essential, to remove the burden of guilt. The removal of the idea that we are somehow allmighty and thus allguilty is essential. Because hey, if man is guilty...just imagine what God is guilty to. No, the universe moves, we can just ride it, try to steer our boards on the waves, but we can't control it. Pooh, responsibilty, not guilt. But most of all Grace...
Tuesday, February 15, 2011
Monday, February 14, 2011
Sophie
Sophie came to me in my sleep this morning.
The ghost of a small girl,
she has followed me like a shadow,
tugging at my sleeve all day.
Wispy little arms have clung around my neck,
I have shrugged them off,
they have tousled their way into my hair,
frozen the air and breaths thus turned misty,
appear to form a foggy little girl.
Lost in swirly thoughts and obstinate nudges,
What a hazy day it's been.
She won't let me go to sleep.
I must give in to her plead,
"Unvaporize me, unvaporize me.
Why else have you created me?"
The ghost of a small girl,
she has followed me like a shadow,
tugging at my sleeve all day.
Wispy little arms have clung around my neck,
I have shrugged them off,
they have tousled their way into my hair,
frozen the air and breaths thus turned misty,
appear to form a foggy little girl.
Lost in swirly thoughts and obstinate nudges,
What a hazy day it's been.
She won't let me go to sleep.
I must give in to her plead,
"Unvaporize me, unvaporize me.
Why else have you created me?"
Friday, January 28, 2011
Banging
Every day around noon, lasting for about 2 hours, there's the sound of banging or pounding or hammering of some sort. I have no idea where it's coming from, it echoes around the neighborhood. Could it be coming from one of the other houses, from the schoolyard beyond the gray gravel pitch, from the worn-down facades of the apartment buildings across the icy field, or from the odd factory-like buildings that used to host the city's infamous motorcycle-clubs' quarters? It sounds like someone pounding on a cellar door. My gut feeling makes me think of that terrible story of an Austrian girl locked in her father's basement for years without anyone noticing (yes, the Joseph Fritzl story). For some reason, I can't let go of the feeling that this pounding is some sort of a cry for help, or a signal warning of something very dangerous among us. Should I call the police? Certainly, I need do something, no?! Every time I hear it, it alarms me, despite it being quite slow and rhythmic. But it's a bang! Continuous pounding on a cellar door, a pounding to break or reach through that door and for something to come, to burst, to stagger out.
Perhaps it is just workers, building new houses where the old ones were recently torn down.
Perhaps it is just workers, building new houses where the old ones were recently torn down.
Wednesday, January 26, 2011
Responsibility
...not guilt.
I don't think I will learn to be responsible until I learn to remove guilt. Because "responsibility" meant to me, for such a long time, that I was guilty of anything that went wrong in the world. But somehow... it's impossible to take real responsibility if you keep connecting it with guilt. If you keep judging yourself for every time you slip. Part of responsibility is to accept things that go wrong, without blaming and judging (yourself or others). At least not overdoing it... Taking responsibility is different from taking on guilt. There. I got it. One sentence.
Responsibility, not guilt.
I don't think I will learn to be responsible until I learn to remove guilt. Because "responsibility" meant to me, for such a long time, that I was guilty of anything that went wrong in the world. But somehow... it's impossible to take real responsibility if you keep connecting it with guilt. If you keep judging yourself for every time you slip. Part of responsibility is to accept things that go wrong, without blaming and judging (yourself or others). At least not overdoing it... Taking responsibility is different from taking on guilt. There. I got it. One sentence.
Responsibility, not guilt.
Monday, January 24, 2011
WARNING!
I often feel that I need to (but I refrain from) post little warning signs on my blog entries. Ones that say, "WARNING! Annoyingly long and repetitive!" or "WARNING! Overly personal!" and of course the omniprescent:
"WARNING! BEWARE OF THE OVERLY SENSITIVE CNC-INFESTED THOUGHTS AND SILLY MELODRAMATIC JABBER!"
So, um, here's a warning. It goes for my entire blog. Forgive me for being this way. Forgive me for taking up so much space. And forgive me for being so over-emotional, overly-personal, and over-sensitive. Forgive me for being so negative. Forgive me for everything that I do wrong to the world.
You've been warned.
"WARNING! BEWARE OF THE OVERLY SENSITIVE CNC-INFESTED THOUGHTS AND SILLY MELODRAMATIC JABBER!"
So, um, here's a warning. It goes for my entire blog. Forgive me for being this way. Forgive me for taking up so much space. And forgive me for being so over-emotional, overly-personal, and over-sensitive. Forgive me for being so negative. Forgive me for everything that I do wrong to the world.
You've been warned.
När människor säger precis rätt saker
Jag ligger här i min säng och gråter. Kan inte sluta gråta. Kan inte sluta gråta. Alla minnesbilder spelas upp som vanligt. Men så kommer några väldigt....ljusa....men sorgsna bilder upp i mitt minne. Jag tänker på min farbror och faster, min pappas bror och hans fru alltså. Jag visste inte att de kände mig så väl, men när pappa var sjuk kändes det som att de plötsligt stod mig väldigt nära. Pappas bror var den enda han pratade med på det sättet, anförtrodde sig till, på slutet. Och farbror kom hit flera gånger och satt med pappa. Det var nånting där som jag kunde se, men som jag inte var delaktig i såklart. Men det var så viktigt, det var så viktigt att han satt med pappa och att pappa fick ha honom där och prata med honom. Och det var ett sånt enormt stöd för mig och mamma också eftersom farbror kunde ge det som vi inte kunde ge. Det lugnade mamma så mycket när han var här. Eftersom pappa hade det förtroendet för honom, så att farbror kunde ge det stödet som var annorlunda från mammas och mitt stöd. Pappa spelade ju alltid rollen som den starka, “mannen” i familjen, jag var alltid ett barn för honom, hans instinkt var att ta hand om mig och hans vana var väl att ta hand om mamma också. Men farbror var ju storebror. Så han kunde spela en annan roll hos pappa. Han fick väl helt enkelt vara “den starke mannen” som vi behövde...
Och så minns jag hur, en kväll när jag var kvar sist av oss alla hos pappa. Farbror och faster var med och jag ville inte riktigt åka än, ville stanna tills pappa somnat så att han inte skulle behöva somna själv, så det skulle kännas som att vi var med honom hela tiden. Men så kom sköterskorna in....som de alltid gjorde en viss tid på kvällen. Och pappa blev upprörd, aggressiv. Han var aldrig aggressiv, han svor aldrig, det låg inte i hans personlighet. Men så blev han helt förändrad, och så skulle hela den där processen genomlidas... Jag brukade alltid gå ur rummet när det var dags för sköterskornas jobb och jag var på väg ut, men jag hejdade mig vid dörren för det gjorde så ont i mig. “Nej! Vad gör ni!?!” tänkte jag, “Vad gör ni med min pappa!?!” Han blev så upprörd. Det var så svårt för honom. Och jag blev handlingsförlamad, stående som ett barn som vill rycka in men inte kan och som inte kan fly utan som bara står där och känner sig maktlös och ser allt som händer. Men i det läget vill jag minnas att min faster tog tag i mig och tog med mig ut och förde mig till det gemensamma vardagsrummet. Jag grät, sådär okontrollerat som jag gråter på sistone. Jag minns att hon höll om mig och lät mig gråta precis så som jag behövde gråta och det var som om hon visste precis vad hon skulle göra. Det slår mig, hur det kändes som att de visste, både faster och farbror, visste precis vad att göra. Jag behövde bara bli omhållen, omhållen på det där starka sättet som säger att “gråt, gråt precis så mycket du vill, du behöver inte vara vuxen just nu.” Och jag fick precis det.
Det är ju många som vill stötta, och som gör det på sitt sätt. Men det är verkligen... det är svårt att stötta någon. Det är svårt att veta vad man ska göra, vad man säga. Jag minns när min väns pappa dog när vi gick i högstadiet. Jag var inget stöd för henne alls. Jag ville vara det, och jag sa till henne att jag var det, att hon fick prata med mig om hon ville. Men jag var faktiskt inget stöd för jag hade helt enkelt inte kunskapen till det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Så därför, berör det mig verkligen, och slår mig som något väldigt stort när människor på nåt nästan andligt sätt lyckas göra eller säga precis det som en behöver höra i just den stunden.
Jag tänker ofta när jag är ledsen på de “ljusa” stunder då jag fått just det där stödet som jag behövde just då. Jag tänker mycket på Emma, för hon visste precis hur det var och precis vad hon skulle säga. Hon visste att hon inte kunde ana hur det var för mig, hon visste att man inte kan jämföra några smärtor eller upplevelser, men att man ändå kan...om man upplevt smärta, förstå hur det är att uppleva smärta, och därigenom känna medlidande även om smärtorna är olika formade.
Det var en dag/kväll då jag hade legat i sängen i några dygn och inte riktigt ätit nåt och bara mest var apatisk. Mamma kunde inte hjälpa mig, hon behövde själv hjälp, och jag kände mig så fruktansvärt mycket i vägen eftersom jag inte kunde hjälpa mamma eller pappa utan bara låg där som en stundvis livlös docka, stundvis gråtande, snörplande ynkling. Men så till slut ringde jag Emma och bad bara rakt ut om hjälp. Man kan faktiskt göra så. Och hon kom direkt, hon körde ända hem till oss och hämtade mig med bil, körde mig till Max där vi beställde mat och sen körde hon oss hem till sin lilla lägenhet. Med hjälpen av hennes närvaro blev det lättare att äta, jag fick i mig mat, hon lyssnade när jag grät och pratade. Och hon bäddade åt mig på soffan, och sen lät hon mig ta sängen för hon tyckte det var viktigt att jag fick sova. Underbara Emma. Hur kunde jag ta så mycket? Hur kunde du ge så mycket?
Men, det som hon sa som på nåt sätt bara gjorde allt så rätt... eller ja... grejen var ju den att hon förstod. Hon sa till mig, precis de rätta orden, hon gav mig riktig förståelse, “Maja, jag vet inte hur det är, jag har aldrig gått igenom det du går igenom. Men jag vet hur det är att vara ledsen, jag vet hur det är att inte kunna ta sig ur sängen. Jag vet att man kan bli så ledsen att det helt enkelt inte går.” Och det var bara så rätt. Tack Emma. Jag är dig så tacksam. I det tillfället kom helt enkelt de rätta orden till dig och jag kände mig så förstådd att jag sedan kunde lita fullt på dig och låta dig ta hand om mig och berätta allt det jobbiga för dig.
Och den tredje stunden jag tänker på, var häromdagen, när jag efter min sista tenta (hur lyckades jag göra tentor mitt i all denna sorg?) skakandes stapplade ur klassrummet och inte kom längre än till närmsta bänk där jag kollapsade och skakade av begynnande gråt. I början av terminen hade jag avanmält mig från alla kurser jag tänkt läsa eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av det. Men så ändrade jag mig och kände att det hade varit skönt att ändå ha nån typ av normal, alldaglig aktivitet för att förströ tankarna. Så jag kontaktade den ansvariga läraren och bestämde mig för att helt öppet förklara situationen. Jag har lärt mig att det hjälper visst ofta om man gör det, människor har mer förståelse för “privata komplikationer” än man tror. Och hon sa på nåt sätt också helt rätt ord. “Självklart får du komma på lektionerna, det gör inget om du inte är anmäld på kursen. Jag har själv varit med om nåt liknande nyligen, så jag förstår om det är svårt.” Just det där, att förstå skillnaden mellan att “ha varit med om nåt liknande” och på att säga, “jag har varit med om samma sak, jag vet precis hur det är.” Det ville jag tacka henne för. Och så då, efter min tenta, då allt plötsligt brast i och med att tenta-stressen på nåt sätt var över. Jag hade berättat att pappa gått bort, och hon hade berättat att hennes pappa dog när hon var 13. Och nu när jag satt där som en unge och grät framför henne och frågade dumt efter nåt slags råd så la hon handen på mitt knä och sa också precis rätt ord på nåt sätt, “Det finns inget att säga. Det finns inget att säga som inte blir falskt.” Och precis så känns det. När nån dör, när nån dör för ung, och en så tragisk död....det finns inget att säga....och när man försöker säga nåt så blir det bara falskt. Inte för att det är menat falskt men för att det verkligen, det finns verkligen inget att säga. Bara typ, “det är fruktansvärt..."
Dessa stunder tänker jag på nu idag när jag ligger här och gråter. Och jag tänker att livet är så kort, att man måste leva nu, skynda att älska, att man måste säga allt som man tänker och känner. Och jag måste säga till min farbror och faster vilket stöd de var för mig. Jag måste få tacka dem. Jag borde ringa. Hur ska jag ringa, vad ska jag säga? Men jag måste göra det nu, så att de vet! Jag måste säga så de vet, hur hemma jag kände mig när vi var i Växjö och begravde pappa med dem. Att när vi lyssnade till alla berättelser om släkten och byn så kände jag så starkt att, “Men herregud, det är ju härifrån jag kommer! Det är ju det här jag är! Jag är en Hulugårdare!” Och jag fick en känsla av att hitta hem, hitta tillbaka till sig själv, och jag föreställde mig, trots allt det sorgsna i att det var tvunget att ske nu, att pappa....kanske kunde han också känna en känsla av att komma hem nu när vi åkt dit.
Jag måste säga det till dem på nåt sätt. Och jag måste säga till Emma. Fast hon vet. Jag har sagt det tusen gånger till henne. Och min professor vet också, det fanns en gemensam förståelse mellan oss. Hon vet att hon sa rätt ord. För det är så viktigt, så speciellt när nån säger precis det man behöver höra, eller agerar precis så som det behövs ageras...
Och så minns jag hur, en kväll när jag var kvar sist av oss alla hos pappa. Farbror och faster var med och jag ville inte riktigt åka än, ville stanna tills pappa somnat så att han inte skulle behöva somna själv, så det skulle kännas som att vi var med honom hela tiden. Men så kom sköterskorna in....som de alltid gjorde en viss tid på kvällen. Och pappa blev upprörd, aggressiv. Han var aldrig aggressiv, han svor aldrig, det låg inte i hans personlighet. Men så blev han helt förändrad, och så skulle hela den där processen genomlidas... Jag brukade alltid gå ur rummet när det var dags för sköterskornas jobb och jag var på väg ut, men jag hejdade mig vid dörren för det gjorde så ont i mig. “Nej! Vad gör ni!?!” tänkte jag, “Vad gör ni med min pappa!?!” Han blev så upprörd. Det var så svårt för honom. Och jag blev handlingsförlamad, stående som ett barn som vill rycka in men inte kan och som inte kan fly utan som bara står där och känner sig maktlös och ser allt som händer. Men i det läget vill jag minnas att min faster tog tag i mig och tog med mig ut och förde mig till det gemensamma vardagsrummet. Jag grät, sådär okontrollerat som jag gråter på sistone. Jag minns att hon höll om mig och lät mig gråta precis så som jag behövde gråta och det var som om hon visste precis vad hon skulle göra. Det slår mig, hur det kändes som att de visste, både faster och farbror, visste precis vad att göra. Jag behövde bara bli omhållen, omhållen på det där starka sättet som säger att “gråt, gråt precis så mycket du vill, du behöver inte vara vuxen just nu.” Och jag fick precis det.
~¤~
Det är ju många som vill stötta, och som gör det på sitt sätt. Men det är verkligen... det är svårt att stötta någon. Det är svårt att veta vad man ska göra, vad man säga. Jag minns när min väns pappa dog när vi gick i högstadiet. Jag var inget stöd för henne alls. Jag ville vara det, och jag sa till henne att jag var det, att hon fick prata med mig om hon ville. Men jag var faktiskt inget stöd för jag hade helt enkelt inte kunskapen till det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Så därför, berör det mig verkligen, och slår mig som något väldigt stort när människor på nåt nästan andligt sätt lyckas göra eller säga precis det som en behöver höra i just den stunden.
~¤~
Jag tänker ofta när jag är ledsen på de “ljusa” stunder då jag fått just det där stödet som jag behövde just då. Jag tänker mycket på Emma, för hon visste precis hur det var och precis vad hon skulle säga. Hon visste att hon inte kunde ana hur det var för mig, hon visste att man inte kan jämföra några smärtor eller upplevelser, men att man ändå kan...om man upplevt smärta, förstå hur det är att uppleva smärta, och därigenom känna medlidande även om smärtorna är olika formade.
Det var en dag/kväll då jag hade legat i sängen i några dygn och inte riktigt ätit nåt och bara mest var apatisk. Mamma kunde inte hjälpa mig, hon behövde själv hjälp, och jag kände mig så fruktansvärt mycket i vägen eftersom jag inte kunde hjälpa mamma eller pappa utan bara låg där som en stundvis livlös docka, stundvis gråtande, snörplande ynkling. Men så till slut ringde jag Emma och bad bara rakt ut om hjälp. Man kan faktiskt göra så. Och hon kom direkt, hon körde ända hem till oss och hämtade mig med bil, körde mig till Max där vi beställde mat och sen körde hon oss hem till sin lilla lägenhet. Med hjälpen av hennes närvaro blev det lättare att äta, jag fick i mig mat, hon lyssnade när jag grät och pratade. Och hon bäddade åt mig på soffan, och sen lät hon mig ta sängen för hon tyckte det var viktigt att jag fick sova. Underbara Emma. Hur kunde jag ta så mycket? Hur kunde du ge så mycket?
Men, det som hon sa som på nåt sätt bara gjorde allt så rätt... eller ja... grejen var ju den att hon förstod. Hon sa till mig, precis de rätta orden, hon gav mig riktig förståelse, “Maja, jag vet inte hur det är, jag har aldrig gått igenom det du går igenom. Men jag vet hur det är att vara ledsen, jag vet hur det är att inte kunna ta sig ur sängen. Jag vet att man kan bli så ledsen att det helt enkelt inte går.” Och det var bara så rätt. Tack Emma. Jag är dig så tacksam. I det tillfället kom helt enkelt de rätta orden till dig och jag kände mig så förstådd att jag sedan kunde lita fullt på dig och låta dig ta hand om mig och berätta allt det jobbiga för dig.
~¤~
Och den tredje stunden jag tänker på, var häromdagen, när jag efter min sista tenta (hur lyckades jag göra tentor mitt i all denna sorg?) skakandes stapplade ur klassrummet och inte kom längre än till närmsta bänk där jag kollapsade och skakade av begynnande gråt. I början av terminen hade jag avanmält mig från alla kurser jag tänkt läsa eftersom jag trodde att jag inte skulle klara av det. Men så ändrade jag mig och kände att det hade varit skönt att ändå ha nån typ av normal, alldaglig aktivitet för att förströ tankarna. Så jag kontaktade den ansvariga läraren och bestämde mig för att helt öppet förklara situationen. Jag har lärt mig att det hjälper visst ofta om man gör det, människor har mer förståelse för “privata komplikationer” än man tror. Och hon sa på nåt sätt också helt rätt ord. “Självklart får du komma på lektionerna, det gör inget om du inte är anmäld på kursen. Jag har själv varit med om nåt liknande nyligen, så jag förstår om det är svårt.” Just det där, att förstå skillnaden mellan att “ha varit med om nåt liknande” och på att säga, “jag har varit med om samma sak, jag vet precis hur det är.” Det ville jag tacka henne för. Och så då, efter min tenta, då allt plötsligt brast i och med att tenta-stressen på nåt sätt var över. Jag hade berättat att pappa gått bort, och hon hade berättat att hennes pappa dog när hon var 13. Och nu när jag satt där som en unge och grät framför henne och frågade dumt efter nåt slags råd så la hon handen på mitt knä och sa också precis rätt ord på nåt sätt, “Det finns inget att säga. Det finns inget att säga som inte blir falskt.” Och precis så känns det. När nån dör, när nån dör för ung, och en så tragisk död....det finns inget att säga....och när man försöker säga nåt så blir det bara falskt. Inte för att det är menat falskt men för att det verkligen, det finns verkligen inget att säga. Bara typ, “det är fruktansvärt..."
~¤~
Dessa stunder tänker jag på nu idag när jag ligger här och gråter. Och jag tänker att livet är så kort, att man måste leva nu, skynda att älska, att man måste säga allt som man tänker och känner. Och jag måste säga till min farbror och faster vilket stöd de var för mig. Jag måste få tacka dem. Jag borde ringa. Hur ska jag ringa, vad ska jag säga? Men jag måste göra det nu, så att de vet! Jag måste säga så de vet, hur hemma jag kände mig när vi var i Växjö och begravde pappa med dem. Att när vi lyssnade till alla berättelser om släkten och byn så kände jag så starkt att, “Men herregud, det är ju härifrån jag kommer! Det är ju det här jag är! Jag är en Hulugårdare!” Och jag fick en känsla av att hitta hem, hitta tillbaka till sig själv, och jag föreställde mig, trots allt det sorgsna i att det var tvunget att ske nu, att pappa....kanske kunde han också känna en känsla av att komma hem nu när vi åkt dit.
Jag måste säga det till dem på nåt sätt. Och jag måste säga till Emma. Fast hon vet. Jag har sagt det tusen gånger till henne. Och min professor vet också, det fanns en gemensam förståelse mellan oss. Hon vet att hon sa rätt ord. För det är så viktigt, så speciellt när nån säger precis det man behöver höra, eller agerar precis så som det behövs ageras...
Friday, January 21, 2011
Till dig på födelsedagen Pappa
Не уходи, побудь со мною
"Ne uhodi, pobud' so mnoju..."
"Don't leave, stay with me..."
Orden liksom skär genom kroppen
kroppen som behöver skäras
för att få välla ut
smärtan i tårar.
"Не уходи, побудь со мною..."
"Ne uhodi, pobud' so mnoju..."
"Don't leave, stay with me..."
Orden liksom skär genom kroppen
kroppen som behöver skäras
för att få välla ut
smärtan i tårar.
"Не уходи, побудь со мною..."
Subscribe to:
Posts (Atom)
